...känns lite småsjukt att det är redan imorgon, maran alltså! Det har hela tiden känts som om den låg långt fram, nu är den en högst påtaglig verklighet. Körde 10' i 42kp imorse, kändes som någon häktat på två bulldozers på skorna, toktunga ben, men det kan ju komma an på att jag nog bara lyckades sova 2-3 timmar inatt. Lite rivig hals har det känts som både igår och nu på morgonen, men är det inte värre än så här är det inget som ska påverka morgondagen... Tycker alltid hypokondrin gör att man känner sig lite halvrisig dagarna innan tävling!

Så är det dom angenäma dagarna av pastaätande som inträffar innan maran. Mindre angemänt är dock väderleksrapporten som fortsatt utlovar 25-30 grader varmt, gläder mig dock åt att langning vid 16 och 32 k är uppstyrt, kan rädda projektet.
Har dock inga planer att gå in med någon annan inställning än att hålla den tidsplan jag tränat för, att sänka farten redan inledningsvis på grund av värmen känns främmande för mig.
Gårdagens 42kp pass gav dom positivaste indikationerna sedan nedtrappningen inleddes, visserligen bra 15’ i 42kp-fart men ändå benen kändes pigga och bra. Bara ett kort fjuttigt pass kvar imorgon.

...Idag inget tränande ånyo, bara tid till återhämtning. Att jag sedan känner mig i kroppen som jag kört 25x400 igår kväll är ett mysterium... borde man inte börja studsa runt nu när veckodoserna är 1/3-del av vad dom varit?

Kan inte låta bli och fundera mera över loppet, mest loppet och värmen! Ty det verkar ju inte bli någon skillnad, dvs 25-30 grader varmt på lördag eftermiddag... Kommer göra allt och precis allt för att försöka hålla planen, vara kall och inte sticka iväg för fort och hitta tempot så fort som möjligt, sedan bara harva på.... gå in i sig själv och fundera på något skoj, som om inte 42 km löpning vore skoj nog i sig självt! Vätskan känns som det mest kritiska momentet under dom förhållanden som tydligen serveras, att tro och hoppas att man ska få i sig tillräckligt med vätska från plastmuggarna och dessutom kunna hålla ett hyfsat tempo är nästan naivt! Därför hoppas jag att min plan på två st kompletteringslangningar kommer gå i lås! Jisses vad jag har funderat nu! Det ska bli kul i alla fall.... 

Maran återkommer minst en gång var femte minut i mitt huvud för närvarande, fast det kanske inte är så konstigt heller! Och jag skulle gissa att jag inte är den enda som känner så i skrivande stund. Lunchen bjöd 42kp löpning i 25’ i naturskön miljö vid Svartån. Hade innan önskat att det skulle känns fjäderlätt i steget idag, så blev det nu inte tyvärr. Lite halvseg löpning rakt igenom tyvärr, får nog revidera mina tankar angående att värmen inte kommer bli ett problem på lördag. Kändes verkligen i solen idag att det kan spela in rejält på lördag. Känns inte som det finns utrymme för nå´t strulande med vätskeintaget då... Vore surt om det skulle stjälpa projektet! Nåväl, turen gav med uppvärmning och nedjogg dryga 8 km och kunde avsultas med lunch i solgasset på jobbets balkong, snackandes om Sthlm Marathon med kollegorna... =)
Två dagar till det blir dubbel dos pasta om dagarna... det blir fint det!

Back in black efter en god helg som bjöd resa till Sandviken och förutom firande av 85-årsdag och en braklunch av astronomiska mått hanns det även med att tränas (lördag kväll). Vanan trogen hamnade jag som förra året vid denna tiden (dvs 1 vecka innan maran) i motionsspåret i Trebo (Sandviken). Verkar ha blivit nå´n form av tradition inför maran... På schemat stod 40’ i 42 kp, man kunde ju hoppas på piggare ben än vad fredagens pass bjöd. Efter 5’ uppjogg var det dags att se om benen var mottagligare för farten idag. Till min förtjusning är dom klart mycket piggare idag och stretar inte emot det minsta trots kupering och underlag! Det enda smolken i den så kallade bägaren är ryggen som spelat mig ett spratt senaste veckan och fortsätter göra så. I låga farter blir det väldigt tydligt men när farten skruvas upp känns det inte lika mycket, nu har det dryga veckan på sig att blir bättre... Provar Voltaren-kuren några dagar till och hoppas på förbättring!
Annars är det väl ännu mera hypokondri denna vecka, underligt vore väl om det inte infann sig när man fokuserat på maran träningsmässigt sedan jul (med undantag för inomhussäsongen). Oroande var dock väderprognosen på tv igår, ”Emtremt höga tempraturer tors-lör” löd domen. Inte vad jag eller någon annan i startfältet önskar sig. Så ska dom ha fel någon dag denna vecka så får det gärna vara lördagen den 9/6. Å andra sidan blir det lika för alla och jag intalar mig att jag inte lider så hårt av värme.... Intalar mig alltså...!

Oj, oj, oj... det stod 42kp på agendan imorse igen, stor eloge till min avdelningschef som såg mellan fingrarna och lät mig köra pass hemma istället för på gymet. Efter att ha lämnat en go och glad lillkille på dagis cyklade jag hem. Svidade om illa kvickt och valet för dagen föll på rundan runt Irsta och Anundshög. Efter en kort uppvärmning är det dags att skruva upp tempot till 42kp (marafart), vet inte om det fortfarande är 5000 m loppet som spökar i benen eller om jag bara är allmänt seg. Stretar alltjämt på med funderingar på att göra 42kp-biten kortare, rentav bara 30’ mot tilltänkta 50-60’. Så segt känns det, men vid Anundshög vänder det och kroppen verkar mottaglig för tempot, det är just det är lustiga fenomenet med längre distanser att det kan vända och inte bara en gång. Är det segt på ett kortare lopp så är det som regel kört... Passerar starten för ett av dom få loppen som går i V-ås, Blodomloppet, kommer även passera kilometermarkering nr 1 och roar mig med att kolla hur jag egentligen ligger fartmässigt. 3:39 på den kilometern, visst något fort men ändå. Bara en knix kvar hem och sedan stundar nedjoggen runt kvarteret. In alles 17,3 km (42kp i 52’) på 1 timma och 7 minuter.
Bara att ta sig till jobbet sedan, hoppas på en regnfri eftermiddag så gräsmattan kan klippas. Innan god mat ska lagas och ätas...