Ska inte sticka uner stolen med att jag fick mig en rejäl funderare efter måndagens Påsksmäll, var det bara underlaget som kunde lastas för det skrala resultatet? Visst är jag en månad längre in i maraträning och lika långt ifrån det senaste "snabba" passet, men ändå... Så det var med visst tvivel på hur det kunde gå som jag ställde mig på startlinjen i solgasset för Premiärmilen, sedvanligt gruff i starten men sedan flöt det på fint och första kilometern löptes löst och ledigt på 3:16, kändes helt ok, vilket första kilometern bör göra iofs, nästan oavsett fart! Plockade lite folk runt grusvarvet runt Stora Skuggan, men det började redan tidigt kännas lite för jobbigt och återigen tvivlade huvudet. Och ned Mayfly-Olof flög förbi vid strax efter 5 km som löptes på 16:52 så var jag i en rejäl svacka både mentalt och benen kändes rätt döda, skulle man klappa genom helt? Och när jag några hundra meter senare sprang förbi Oskar Landin som hade brytit var tanken frestande, ånyo... Men fan, nej, bit ihop kör på, lyckas mobilisera krafter och på grusvarvet går jag ikapp och förbi en löpare och ikapp en kille från Hässelby... Plockar honom i sista stigningen, men lyckas inte plocka fram det lilla, lilla extra på sista kilometern som visserligen löps på 3:13 (kort?) och han kan spurtslå mig. Går in på en 15:e plats på tiden 33:49 visserligen inte i paritet med ML eller Hässelby... Men givet omstämdigheterna och bristen på snabba pass så är jag riktigt, riktigt nöjd!

Det var med en lättnadens suck jag åt upp bullen efteråt och gav mig ut på nedjogg för att skåda trafikinfernot.... men det är en annan historia....

Lite hastig hafsig tolkning av det lite halvblåsiga solskensloppet idag.... Ny vecka stundar, nya pass... phew!