Förutom att det är en grym låt (fast ngt sönderspelad och uttjatad får det väl lite symbolisera vad den här helgens tecken. För idag började nämligen projekt måla om trappen i det Swyzakiska hemmet, för er som är obekanta med att måla en trätrapp ska jag bara tala om att det är jävligttidsödande och bitvis även ganska pillig, stundtals även kul eftersom förändringens vind redan nu kan kännas och då fattas det minst två strykningar. Hur som helst så har nog minst 6 timmar denna dagen lagts ned på denna trapp. Utöver det så kom jag ut på ett distanspass också, tog en ny route genom gamla goda Trollskogens 3 km slinga, via en naturskön grusväg in på den norraste av Rocklundaskogens 5 km slingor, också den naturskönaste, den som mest påminner om skogsstig. Så passet idag var en ren njutning, en ren orgie i skogslöpning. Benen var också rejält springvilliga och av maralåren kändes faktiskt nada, kupering till trots, uppskattningsvis 13,5 km på 56' blev det medans solen så smått bröt fram mellan molnen.

La mig så idag på massagebritsen och föga anade jag vad som väntade, visst har mitt sätesmuskelparti alltid varit stelt, men med en mara i bagaget var det världsrekord. Kommer ihåg två tillfällen när jag sett idrottare kvida duktigt vid massage ett var Stefan Holm i ett tv-program det andra var Clark Kenty efter Bellmanstafetten i höstas, bägge gångerna har man lurat på hur massage kan göra så ont... Nu vet jag... Nu kan jag inte den kroppsliga anatomin och namnet på dom olika musklerna på mina fem fingrar men mig veteligen efter att ha googlat och kollat bilder så var det Gluteus medius och/eller minimus som var hårdast ansatta denna dag. Spända som pianosträngar bokstavligen och egentligen bara lite lättare arbete på dessa gjorde att det smärtade rätt bra, då ska vi eg. inte tala om hur det kändes när det började jobbas ordentligt med problemytan... Tack för att jag nu fått insikt i den smärtsamma delen av massage... Förhoppningsvis ska detta iaf ha gjort mig mer gott än ont och kommer säkert mynna ut i träningsvärk imorgon...

Och ja, jag har sprungit till jobbet idag också, inte mycket att orda om 7,6 km där marathonlåren återkom, men aldrig blev fullt utvecklade som igår, så det går framåt... Ikväll ska jag äta tacos... om nå´n bryr sig! Fan vad det är roligt att springa, thats all there is to it...!

Inte i ovan nämnd ordning men ändå, hade imorse två brottningsfajter med Melker innan jag fått på honom kläder när vi skulle fara till dagis. Väl på dagis tyckte pedagogerna att han skulle ha ännu en tröja på sig till utflykten, nå´t som Melker inte samtyckte med och en rond brottning fick han sin vilja igenom... Vissa mornar är helt underbara helt enkelt... Folke gör iaf progress, imorse utförde han sin första mage till rygg rullning, detta typ 5 sekunder efter att jag frågat Annette vilken av rullningarna (mage-rygg lr rygg-mage) som kommer först (det faller i glömska, iaf hos mig). Summa summarum är att nu händer det grejjor på den fronten...

Nog om det nu till det första löppasset efter maran, kommer ut till ett blåsigt och regnigt väder, överdragsjacka, långa tights, handskar på... Inledningsvis riktigt stelt men det släppte efter 2-3 km. Slutsatsen av en dags extra uppehåll med löpningen mot tidigare år resulterade i att marathonlåren dök upp dryga kilometern senare än tidigare år. Sprang runt Svartårundan 2 varv, och således hade jag marathonlår hela varv 2. Men det kändes ändå rätt ok, seg såklart men det vore trist om man inte kände ett skit heller... Aja, det var vansinnigt kul att springa igen även om det gick sakta vilket det skulle göra, tid och längd är inte relevant egentligen alls men, men 6,8 km på strax under 34'. Får se om det är lugnt i afton så kanske man kan smita ut en sväng ikväll och se avslutningen på den nya löpartävlingen i stan Mälarenergi stadslopp, vilken var min b-plan att springa om jag fått DNS:a maran... Imorrn e iaf massage inbokad, tror d kan vara behövligt!

Oja, berättade i nå´n tidigare post att jag skulle dumpa min Puma Roadracers i en papperskorg på stadion efter lördagens lopp. Nu när dom förde fram mig så bra i lördags hade jag inte hjärta att göra så mot dem så dom för stå och samla damm i skoparken istället. F ö ett par av de grymmaste racers man har haft...!

Och benen har väl iaf till synes börjat att återgå till nå´n form av normalt stadium, de senaste dagarna har det mest fysiskt krävande varit att cykla t/r till jobbet och röra sig från soffan till kylen för cola och digestivekex, nästan så man börjar känna sig tillfreds med vilostadiet. Roade mig med att kolla min träningsdagbok efter det 3 senaste Stockholmsmarorna: hur, när och varför jag började springa igen... I alla tre senaste fallen har jag startat 4 dagar efter (vilket ska sägas för mig har funkat bra), så blir det inte i år... Jag hade en plan på att rulla igång lätt idag, men jag låter kroppen få mer tid på sig och joggar ev. lätt imorgon... Time will tell.

Ingen missade väl säsongsavslutningen av det bästa tv har att erbjuda nämligen Dr Hus,ruggigt bra episod...

Ska man då försöka sig på att skriva nå´t lördagens lopp. Kan väl säga att veckan upp till loppet inte var som jag tänkt mig med tydliga förkylningskänningar så var det väl lite av ett make or break scenario inför loppet. Återigen kunde Stockholm stoltsera med årets första högsommarvärmebölja lagom till maran, sweet eller inte. Nu intalar jag mig att jag inte har några större bekymmer med löpning i värme, men det är klart att det är med viss oro i magen man står på starten på Lidingövägen och sedan rullar det igång. När jag för första gången vid 2 km ser en kilometerskylt ser jag att det gått på tok för fort och försöker bromsa mig. Speciellt med tanke på värmen så var planen att försöka lägga kilometertiderna närmare 3:45 än 3:40 initialt iallafall, jag låter mig fall genom fältet och släpper den klunga löpare jag sprungit med i nå´n kilometer, trots detta så löper jag igenom 5 km på 18:07 dvs har det snittats 3:37 där, vilket var snabbare än plan även om förhållandena varit klockrena... Nåväl, fortsätter rulla på, bommar min första egenpreppade vätska vid 6,5 km, men kan inte klandra arrangören för det, klart svårt att se när man kommer flera löpare samtidigt, väljer att inte borra ned mig för mycket i det, men inser att jag inte har min andra flarra med saft förrän vid 15 km och att chansa att löpa dit bara på vatten verkar dumt, nyper därför på nästa station en flarra sportdryck. Lite oroande är dock att benen börjar krypa mot lite lätt stumnad men vi löper genom 10 km på 36:28 och strax efteråt kommer Herr Sander upp bakifrån och slår följe ett slag, Västerbron känns helt ok första varvet, fokuserar på att inte lägga för mkt energi i löpningen vid klättringen till bron och att inte rulla för hårt i utförslöpan ned mot Rålis, det funkar helt ok. Och väl på väg mot stadshuset är jag ikapp den klungan jag valde att släppa innan 5 km. Väljer att baka in mig i klungan ett tag och vilolöpa ett slag, efter vätskan vid 15 km vid Centralen, så kör jag på igen och får med mig Christer Ryman i rygg, tillsammans jagar vi ikapp Simmarbjörnen och Anders Fransson från Rånäs, vid passering halvmara 1.17:40 är vi ikapp. Innan det har benen känts lite tunga och lite mörka tankar har dykt upp, men efter lite vatten och gel vid 19 km så kändes det klart bättre. Tror att Ryman släpper oss ut över gärdet på andra varvet, så även Simmarbjörnen och det blir jag och Rånäs-Fransson som jag tycker ser ruggigt stark och lätt ut, själv drabbas jag av nå´n minor crisis på Djurgårn och inbillar mig att det går jävligt segt och beslutar mig för att tugga på känsla och vid 24-25 km slutar jag kolla allt vad klockor är och bara kör så fort kroppen kan tänkas orka. Passerar uppenbarligen iaf 25 km på 1.32:08 och vid 29 km står Seas och langar vatten och ännu en gel. Det behövs för just där och då är jag jävligt låg på allt, både i sinne och kropp. Men återigen vänder det på alla sätt och vi plockar in Gotlands finest Olof Thunegard strax efter 30 km 1.50:40 om jag minns det rätt. Ut igen på den förhatliga rakan som mynnar ut i Västerbron (kan aldrig skilje på Söder lr Norr Mälarstrand så jag skriver så). Fortfarande med Rånäs-Fransson lätt tassande i släptåg så plockar vi Johan Dahl och nå´nstans innan Västerbron släpper tydligen Fransson, inget jag märker innan jag på bron inser att jag är släjv. Samma taktik som varv ett och jag känner att jag kan driva på bra uppför bron och ur en högtalare just där och då pumpar ”Cray Nights” med Kiss, på nå´t sätt blir det total pepp och jag upptäcker att jag i år faktiskt kan ta in intryck och omvandla det till nå´t positivt istället för att låta mörka tankar ta över och stänga ut allt energigivande. Springer genom 35 km på 2.09:27 och klart att jag är trött och konstaterar lätt panikartat att jag misskalkylerat min sista egna vätska, trodde inte att jag skulle kunna tänka mig nå´n vätska efter 35 km... Ack så jag bedrog mig, nyper därför en mugg cola vilken högst en klunk hamnar i munnen resten kletar fast i ansiktet. Nu vet jag att om jag har så hyggliga ben som man nu kan ha vid centralen så ska det nog fan funka. Har ju som sagt nu inte kollat tiden alls, inte den egna eller på dom utplacerade klockorna, men känslan är att jag har gått bra, klart bättre än tidigare år på andra varvet. Vid Centralen fångar jag in Linus Holmsäter och fortsätter på, missar att se kilometerskylt 38 och det känns toppen att se 39 km istället, strax därefter har jag ännu en löpare inom skotthåll och strax har jag passerat förbi Anders Szalkai och rullar vidare sista biten. Nu är benen ganska jävla sega och det känns som det skulle kunna säga tvärstopp anyday. 40 km passerades tydligen på 2.28:19 och innan det lätta motlutet innan man når stadion plockar jag två löpare till och har korn på framförvarande löpare från Luleå som legat inom räckhåll halva loppet. Ökar ytterligare sista 1,1 km och vet inte men det är total eofori in på Stadion, ökar ytterligare i ett försök att ta honom plockar istället en totalstumnad Erik Peterson precis innan mållinjen som skärs på 2.36:25 Lättnad, en enorm upprymdhet... Kan inte riktigt beskriva hur jävla bar det kändes att äntligen få till den där maran jag vetat att jag kan springa... Kan säga att jag titt som oftast spelar upp valda delar ur loppet i mitt huvud, nästan så att jag önskar att jag fick vara med och springa det igen.
Störst tack till ffa Coach W as usual, klubbkamraterna för det 200%-iga stödet längs banan, min familj och jobbet som gör det möjligt.... Tack för alla positiva tongångar på bloggen i med och motgång....
Nu är jag om möjligt mer motiverad än ever.... Ska bara slicka såren först!

Som vanligt bloggpost skriven i all hast, så sorry för massa dravel och stavfel och kanske t o m sakfel, kronologisk ordning och allmän oordning... 

...Tänker, orkar inte skriva avhandlingen om loppet här och just nu, men den kommer jag lovar. Kan inte säga nå´t annat än att jag är så jävla nöjd... Med tiden, placeringen (20:e man/12:a på SM), hur loppet flöt... Och hur god pizzan var efteråt... Och hur svårt det är att sova efter maror... stört omöjligt... Tur att d finns datorer...

"Du springer väl inte med halsen heller?" var min sambos kommentar redan igår morse och det är förvisso sant. Men det ska sägas att onsdagskvällens feeling inte var speciellt god, hur som helst känns det som om man aldrig varit direkt hängig och dessutom måste jag poängtera att jag aldrig haft regelrätt ont i halsen, as in ont när man sväljer, utan mest som rethosta, vilket som alla vet kan sitta i like forever... Så prognosen just nu är att vi kör i vind imorgon och hoppas på det bästa.

...Är kanske inte helt ute, inbillar mig att det inte blitt mer än marginellt sämre än igår... Men samtidigt har jag ingen lust att åka till Sthlm och bara "springa igenom" loppet, det känns tämligen ointressant.